Nobu Ishizuka var den första skådare jag lärde känna i Japan. Det var för drygt tio år sedan i Dohogawa Park som ligger ganska nära Institute of Space and Astronautical Sciences. Söndagen ägnades åt att besöka några av hans bästa hemmalokaler.
På en ledningstråd satt nyss utflugna ladusvalor med breda gap. När någon av föräldrarna kom i närheten flaxade de och försökte dra uppmärksamheten till sig.
Här syns vattenmagasinet Shiroyama-ko. Nog var det en vacker utsikt. På andra sidan sjön syns dammen. Högst upp på sluttningen till höger om dammen brukar Nobu-san och andra ornitologer räkna sträckande rovfåglar på hösten, främst bivråk och fiskgjuse. Rovfåglarna följer bergen väster om Kantoslätten.
Det var fler än vi som var ute på vandring i området. Precis som hemma i fjällen så hälsar man på alla man möter. Hej heter konnichiwa.
Vi gick förbi en äldre man som hade gammaldags japanska skor, ett slags ganska mjuka skor med liknande princip som en tumvante. Stortån har alltså sin egen avdelning. Vi funderade över fördelar respektive nackdelar med den typen av sko. Nobu sade att det var ungefär som att gå i tjocka sockor. Jag har flera gånger sett att olika slags hantverkare använder skor av detta slag. Om man till exempel jobbar med att lägga tak eller golv är risken för att man gör märken med skorna mindre. I stortåskor använder man femtåsockor.
På många ställen längs vägen växte bamsiga vildkörsbärsträd. De var faktiskt de grövsta träden i den här skogen. Nobu sade att vildkörsbär är en naturligt förekommande art och att det japanska körsbäret är en sedan tusen år förädlad form.
Vi gick över bergets topp och ner en bit på andra sidan till templet Mineno-yakushi. Därifrån hade vi fin utsikt över en sjö på lägre nivå. På nätterna när elförbrukningen är låg använder man en del ström till att pumpa upp vatten från den här sjön till Shiroyama-ko så att det övre vattenmagasinet fylls på en del.
Vid templet fanns en liten butik och där köpte vi bönor, två stora påsar för 100 yen stycket. De bönorna har ingått i min måndagsmiddag och de var mycket goda.
Nästa lokal var ett ställe vid Sagamaigawa, Sagami-floden Vi började med att äta matsäckslunch med utsikt över floden och hade turen att se en större gråfiskare. Jag blev lite förvånad över Nobus val av plats för lunchen. En man som var där för att fiska satt bredvid sin bil. Nobu sade" konnichiwa" och slog sig sedan ner bara några meter ifrån honom. Det var tydligt att Nobus uppfattning om vad som är privatavstånd skiljer sig rätt mycket från en genomsnittlig svensks.
Efter lunchen följde vi flodstranden en bit. Tidigare var flodbädden i stort sett trädlös på grund av ofta förekommande översvämningar, men under de senaste tio åren har det inte varit någon stor översvämning. Jag undrade om det berodde på att floden var reglerad uppströms, men Nobo hävdade att det berodde på att det inte regnat lika mycket som tidigare. Nobu brukar ha bra reda på sig när det gäller siffror och statistik. Regntiden här är ungefär 20 juni till 20 juli och då kan det regna en vecka i ett sträck. Jag lär kanske få se hur det blir med det i år. Följden av de uteblivna översvämningarna är i alla fall att träd nu börjat växa upp och att biotopen håller på att förändras till skog.
Mina försök att fotografera fåglar blev inte så värst framgångsrika. Det fanns gott om ängssparv som sjöng från diverse busktoppar, men det blev ungefär som för Kalle Anka på julafton. Så snart som jag fått utrustningen inställd på en fågel flög den iväg. Och att fotografera de spelflygande grässångarna var helt utsiktslöst. Till slut kom i alla fall en brun glada och satte sig på en stolpe så länge att det kunde bli några bilder.
På flera ställen över floden gick metrevar. Nobu berättade att det satts dit av Fiskeorganisationen för att hindra storskarvar. Här bedrivs put-and-take-fiske av en fisk som heter ayu (Plecoglossus altivelis) och folk betalar en hel del för fiskekort. Japan wildbird society har förstås synpunkter på att man hindrar den naturligt förekommande skarven i sitt födosök. Men JWBS har 50 000 medlemmar och Fiskarnas organisation 15 miljoner medlemmar så kampen är ojämn. Den har pågått i tio år.
Många fiskare var också igång med sina redskap längs floden. Att säga att de var aktiva skulle ha varit en svår överdrift. Spöna, ganska långa, stod uppriggade och revarna gick till ett sänke längre ut i floden. Med viss uppsikt över spöna satt eller halvlåg fiskaren en bit ifrån på en vilstol, oftast i skuggan från en rätt stor bil. Nobu trodde att de fiskade efter karp, för det var ännu inte tillåtet att fiska efter ayu.
Jag föreställde mig förstås att ayu var en ganska stor fisk, men det visade sig vara alldeles fel. En familj vid två små barn var på utflykt och lillasyster hade hittat en död ayu. Den var i strömmingsstorlek, var ganska jämnt silverfärgat och hade röda fenor. Jag fick veta att detta var ett stort exemplar. Den unga damen var lite sur för hon ville lägga sin fisk i samma burk som storebrors levande fisk och det ville inte storebror. Jag frågade om jag fick fotografera hennes fisk och det gick för sig, men hon visade upp den på sitt eget sätt. Nobu föreslog att hon skulle kunna lägga sin fisk i en egen plastpåse med vatten och det förslaget godkändes.
Lite högre upp på stranden stannade Nobu plötsligt vid ett träd med bär som påminde om långsträckta björnbär. "De går att äta". Bären var söta men lite menlösa i smaken. Jag undrade om det var bär som man kan köpa i en affär, men Nobu tvivlade på det. Så förklarade han att nästan alla bönder hade några sådana träd förr i tiden och att man gav de späda bladen till ett slags maskar...Då gick det upp en talgdank. Mullbärsträd, silkesmask. Det här var ett ovanligt stort mullbärsträd eftersom ingen skördat späda blad på det.
Vi besökte ytterligare några lokaler. Nobu visade mig ett kungsfiskarbo. I Dohogawa Park var det sig likt. En trastsångare sjöng, och Nobu sade att det var första gången han hörde trastsångare där. Vi hörde också en gulbrynad narcissflugsnappare. I ett villakvarter i närheten fanns ett stor träd där nordlig spökuggla troligen häckar, men vi såg inte till någon när vi var där. Sista anhalten var Yokohama stads vattenreservoar, även det en lokal som jag besökte många gånger under min förra vistelse här. Där räknar Nobu änder med jämna mellanrum. De enda flyttande sjöfåglar som ännu var kvar var två gräsänder, en vigg, en brunand och en sothöna.
No comments:
Post a Comment