Väster om Tokyo ligger berget Takao-san. (Det är vanligt att man använder ändelsen -san även när man talar om berg.) Vid Takao-san slutar Kantoslätten abrupt och bergen tar vid. Bergen nära Takao-san är skogsklädda och branta och man bedriver skogsbruk. Kogesawa Forestry Road ären skogsbilväg som följer en bäck i en djup V-dal. Dit gick söndagens fågelexkursion med Sagamihara birdwatching club. Även Teruko Matsui från Saitama och Tsukasa Aizawa från Itabashi Wild Bird Club kom med. Tsukasa-san var med på exkursionen till Miyakejima. Totalt var vi ungefär 15 personer. Flera av Sagamihara-skådarna var även med på de exkursioner som jag deltog i för tio år sedan.
Vi träffades på Takao järnvägsstation och åkte sedan några kilometer med en full reguljär buss. Själva skådningen kom vi igång med först ungefär halv nio. Alla var överens om att detta egentligen är för sent på dagen, med med allmänna transporter i Tokyo är det svårt att klara en riktigt tidig start.
Dagens art framför andra blev blåvit flugsnappare. Vi observerade minst sex sjungande hanar. Skogen var tät och träden höga, så det var svårt att se dem bra eller ens upptäcka dem, men två individer gick att fotografera.
Andra doldisar som hördes både här och där var "yabusame", den manchuriska stubbstjärten med sitt surrande läte, och gärdsmyg. Gärdsmygen såg vi som hastigast, men att få syn på yabusame verkar helt hopplöst.
Nobu-san berättade att det japanska skogsbruket är inne i en kris. Japansk skogsråvara klarar inte att hävda sig ekonomiskt mot importen och därför avverkas det för lite. Det blir brist på föryngringsytor och ungskog. När jag såg sluttningarna längs vägen kunde jag gissa att är besvärligt att gallra och avverka här.
På ett ställe där skogsdunklet var extra djupt varnade en forsärla och på ett annat ställe smet en brun strömstare undan. Säkert häckar bägge längs bäcken. Men annars var det rätt dåligt med fågel, i varje fall fågel som kunde höras eller ses.
I stället kom vi att ägna en hel del uppmärksamhet åt fjärilar, som det fanns gott om. Bland annat såg vi flera exemplar av en flyttfjäril som jag har missat namnet på. En växt som heter Harienju, Robinia Pseudo-acacia, attraherade massor av en stor svart fjäril, Karasuageha, Papilio bianor. Blommorna, som fjärilarna intresserade sig för, är även goda för människor att äta. De används till tempura. Vi stötte på flera personer med fjärilshåvar.
Det fanns även blommor som jag kände igen.
När vi åt vår lunch fick vi till vår förvåning se en man som höll på att ta på en våtdräkt. Det enda vattendraget i närheten var bäcken, som inte var mer än någon halvmeter djup på det djupaste stället. Det visade sig att han skulle filma en sällsynt groda som fanns just där.
Det verkade länge som om vi skulle missa den gulbrynade narcissflugsnapparen. Men på hemvägen, alldeles innan busshållplatsen, fick vi plötsligt höra dess karakteristiska sång. Dock överröstades den snart av en liten orkester som övade i närheten. Det är många som ska samsas om utrymmet i Japan.
No comments:
Post a Comment