Jag var med Shiokawa-san och hans team en stund när de kalibrerade. Vid NIPR finns en speciell anläggning för kalibrering av optiska instrument, en så kallad integrerande sfär. Med den kan man åstadkomma en plan yta som ger ifrån sig ett mycket homogent ljus. Utanpå ser den integrerande sfären ut som ett jättestort svartmålat metallklot. Inuti finns en välreglerad lampa och ljuset från den studsar runt inne i sfären. Den homogena ytan finns bakom luckan.
Här är luckan öppnad och kameran på väg att hissas upp. Själva kameran är den vita lådan, en Hamamatsu CCD-kamera med 512 x 512 pixlar. Framför finns ett linssystem och ett filterhjul.
Här är kameran nästan på plats under inspektion av Nomura-san.
Såvitt jag vet finns det inte någon integrerande sfär av denna storlek någonstans i Europa. Finnarna har en liten sfär i Sodankylä, i Sverige har vi inte tillgång till någon alls. Vi skulle behöva ha en stor integrerande sfär, men det är en investering på minst en miljon kronor.
Jag hade fått en inbjudan att under några dagar besöka Tohoku University i Sendai, som ligger 34 mil norr om Itabashi. Vid fyra-tiden tog jag ett tåg norrut från Itabashi till Omiya, där Shinkansen har en station. Resan Omiya-Sendai, 322 km, tog 90 minuter. Detta är inte nosen på det tåg jag åkte med utan på tåget som gick strax dessförinnan. När Shinkansen kommer till stationen är det lämpligt att stå vid den skylt som anger var just min vagn ska stanna, för tåget stannar inte någon lång stund.
På stationen i Sendai, en stad med ungefär en miljon invånare, möttes jag av professor Shoichi Okano. Okano-sensei och hans hustru Rumiko bjöd på middag i sitt hem. Med på middagen var också Takeshi Sakanoi, PI för MAC-kameran på Reimei, med son Tasuku och hustru Kazuyo. Kazuyo-san är också norrskensforskare och har övervintrat i Antarktis på den japanska stationen Syowa.
Rumiko-san hade lagat en utsökt middag och vi hade en trevlig och intressant kväll även om en del av konversationen kom att handla om svåra saker. Sho och Rumiko Okano har Rumiko-sans mamma boende hos sig och mamman har Alzheimer. Tre dagar i veckan är hon på ett vårdhem och hon var även på vårdhemmet den här kvällen och natten. Mamman är lugnast när hon får vara inne och hon klarar inte av att vara ensam. Så Rumiko-san har hittat sådant som hon kan göra inomhus, städning och matlagning förstås men också pianospel och kalligrafi. Jag fick titta på kalligrafi-utrustningen och på hennes arbeten. Kalligrafi är som ett slags meditation. Man behöver komma in i en lugn sinnesstämning. Bara att göra i ordning färgen tar en bra stund. Färgen är en blanding av kolpulver och något slags olja som pressats ihop till en rektangulär stav. Man river änden av staven mot botten av ett speciellt litet tråg så att man får lite pulver och detta blandar man med vatten. När man arbetar med kalligrafi sitter man på golvet.
Familjen Sakanoi hade en annan situation. Det är inte så lätt för folk med en forskarutbildning att hitta ett anställning, och Kazuyo Sakanoi hade fått jobb vid en högskola i Tokyo. Så varje vecka vistas hon tre dagar i Tokyo medan Takeshi får se till sonen. På dagarna är Tasuku på ett dagis som Tohoku university driver. Tiderna har ändrats konstaterade Sho Okano.
No comments:
Post a Comment