2007-06-07 Torsdag, Abashiri, Hokkaido

Efter förmiddagens föredrag klev vi ombord på bussar för en utflykt till Shiretoko-halvön. Vi fick med oss eleganta lunchboxar, för det fanns inte tid till att äta hotellunch. Shiretoko är halvön som sticker ut i nordöstra hörnet av Hokkaido och området är bland annat känt för att hysa många brunbjörnar.

Bussturen tog två timmar. Vi for bitvis längs stranden av Okhotska havet och bitvis genom jordbruksmarker. Väster om staden Shari är marken otroligt platt och vägarna går i rätvinkliga rutmönster ungefär som på den amerikanska prärien. Öster om Shari är terrängen mer och mer kuperad ju närmare Shiretokohalvöns berg man kommer.

I hamnstaden Utoro lämnade vi bussarna och klev ombord på turistbåten Aurora II, som skulle ta oss på en entimmes tur längs halvöns nordvästra kust. Bakom Utoro reser sig Shiretokohalvöns högsta berg, Rausu-dake, 1661 meter över havet.En del snö låg fortfarande kvar.

På de blanta klipporna runt Utoro häckade skiffertrutar. I havet simmade flera glasögonteistar, en släkting till tobisgrisslan med lustig vit teckning runt ögonen.

Kusten var brant och i branten häckade skiffertrutar och japanska skarvar men fågelfjällen var inte lika tätlbefolkade som vid den nordnorska Atlantkusten.

Båten vände framför ett vattenfall där två brunbjörnar rultade runt i sluttningen. Jag undrar just om turbolaget hade lagt dit lite björnmat.

Efter båtturen for vi tillbaka till Abashirikoso samma väg som vi kommit. På ett ställe stannade vi vid ett vattenfall. Från bussen fotograferade jag ett fält där jag tror att det växte potatis. Tala om monokultur! Kontrasten jämfört med Kantoslätten är enorm, både när det gäller fältstorlek och grödor.

När vi återkom till hotellet var det 20 minuter innan konferensmiddagen skulle börja. Den blev ett riktigt frosseri i krabba som är en verklig specialitet för Hokkaido. Krabborna här är långbenta saker och det man äter är innehållet i benen. Det fanns förstås ett överdåd av andra japanska läckerheter också. Medan vi åt underhölls vi av tre damer som spelade ett slags instrument som jag inte uppfattade namnet på men som påminde ganska mycket om psalmodikon fast i elektronisk variant. Instrumentet beskrevs som ett mellanting mellan musikinstrument och skrivmaskin. Kvinnan i mitten har en huvudbonad och skjorta i ainu-modell. Ainu är Hokkaidos urbefolkning och det första stycket som framfördes var en ainu-melodi.

Efteråt fick vi i publiken pröva på att spela på instrumenten. Tangenterna hade siffror och det fanns "noter" som var en rad motsvarande siffror. Naturligtvis provade jag under tålmodig instruktion av damen till vänster på bilden.

Plötsligt hördes ett rop från Nozomu Nishitani, huvudansvarig för organisationen: "Har någon sett till Kjellmar Oksavik sedan vi lämnade vattenfallet? Det blev ganska tyst i salen. Nej, ingen var säker på om Kjellmar hade varit med på någon av bussarna. Mike Pinnock från British Antarcti Survey, som satt bredvid mig sade: "Jag är inte särskilt orolig. Om jag känner Kjellmar rätt så har han vid det här laget skaffat sig fem japanska vänner och sitter på en krog någonstans och dricker öl." Till slut kom någon på att man kanske skulle kolla Kjellmars rum och snart kom det lugnande beskedet att Kjellmar låg och sov.